*jenna rymmer hemifrån, hon känner sig kränkt, missförstådd och utkastad efter ett bråk som nu skaver i hjärtat. Men man kan inte fly ifrån sig själv. Det blir inte bättre av att ens försöka....*



Hon svär högt för sig själv medan hon stretar ut mot den stora rondellen.
 Jeansen klibbar mot låren och hon skulle ha tagit kängorna istället för tygskorna, för de är också blöta.
 Och vart ska hon be att få åka?
Hon kisar mot den glesa trafiken i rondellen och tvekar.
 Hur vet man att det är en snäll person som ger en lift och inte en galen yxmördare? Typiskt att det ska regna också!
Hon sneglar tillbaka mot samhället hon precis lämnat, men stålsätter sig.
 Dit ska hon aldrig mer. "du tror det är okej att vara en parasit på oss"! Hur kan man säga så till sitt eget barn?!
Aldrig har hon sett pappa så rasande som när hon kom hem med betygen igår.
 Usla resultat såklart, men hon hade ändå hoppats på att han och mamma skulle förstå och vilja hjälpa henne. Men inte.
"vad tusan har du gjort den här terminen?Va?! Har du inte ens gått dit på morgnarna?" Pappa härjade och gick på medan mamma stod tyst bredvid och bara lät honom hållas.
 Ett svek i sig - att hon inte protesterade och försvarade Jenna som hon alltid gjort förut. "du får kanske börja ta lite mer ansvar" sa hon bara, efteråt när hon kom in på Jennas rum och försökte släta över och sluta fred igen.
Då, när det redan var försent.
 Vad har du gjort? parasit.
Det finns faktiskt ord som man inte behöver höra sin pappa skrika.
 När man försöker så gott man kan. Ord som skär rakt in i hjärtat och skaver sig fast.

- Vart vill du åka då?
Det är en gammal audi som stannar till slut och vevar ner rutan.
En rynkig kvinna med tunn grå hästsvans, hon ser trött ut men verkar snäll.
Jenna öppnar dörren med en tacksam suck och kryper in i den torra värmen.

-Till stockholm...
-Ojdå, dit ska verkligen inte jag. Men du kan ju åka med en bit iallafall.
Vilket oväder vi har fått ikväll.

Sedan säger de ingenting mer på bilresan.
Jenna försöker artigt småprata men kvinnan viftar bara undan hennes frågor och muttrar konstigt.
Hon kör okej, men tystnaden är ansträngd och kvinnan kör runt i morgonrock,
hon verkar lite smågalen ändå.

-Jag vill nog gå av här...
-Skulle du inte till Stockholm?!

Kvinnan spänner ögonen i henne och Jenna blir sittande.
Någon yxa skymtar hon inte iallafall.
De åker vidare tysta och efter ett tag kan Jenna slappna av.
Slumrar kanske lite och vaknar av att kvinnan tvärstoppar vid en bensinstation strax efter midnatt.

-Här får du gå av, för nu ska jag tillbaka
-tillbaka?
-Ja, nu ska jag hem och sova.

Kvinnan gäspar stort, lutar sig över, öppnar Jennas dörr och liksom sjasar ut henne utan vidare förklaring.
Sedan rivstartar hon, svänger runt bensinpumparna och försvinner iväg i ett moln av grus och damm.

Sedan står Jenna där på macken, som är helt öde. Fullkomligt.
Det regnar inte här men mörkret är rått och Jenna fryser in i märgen i ensamheten.
Det syns inte en bil så långt ögat kan nå ute på vägen,
det hörs inte ett enda motorljud heller.
Hur ska hon komma vidare nu?
Gråtfärdig är hon också, och så här dags lär hon ju inte få någon mer lift.
Hemlös, frusen och det känns mer och mer som att hon faktiskt blev utslängd.
Hon drog, men vad hade hon för alternativ? Hur skulle hon kunna fortsätta bo under föräldrarnas tak?
Nu virar hon jackan om sig, sparkar på en omkullvält papperskorg utanför biltvätten och önskar att hon
packat med sig mat. Eller en filt. Nej, hellre mat, vad som helst ätbart vore bra just nu.
Men aldrig att hon vänder tillbaka. Mamma ska nog få se att hon kan ta ansvar.

Ett par timmar senare vaknar Jenna tvärt med ett ryck.
Ett grått gryningsljus mellan granstammarna och ett konstigt ljud.
En ilande skräck längs ryggraden och hon sätter sig upp under granen där hon krupit in och sökt lä och vila.
Vad är det för ljud?!
Solen står lågt mellan träden, hon är i skogsdungen bakom bensinstationen och det låter som någon
flåsar och försöker böka sig in i grenverket där hon är.
Hon kurar ihop sig, trycker sig mot stammen och skriker i panik när grenarna plötsligt rör sig häftigt
och ett par ögon skymta. Ett djur men det är omöjligt att se vilken sort och hon kastar sig baklänges ut och
upp på fötterna och hon vrålar för att förhoppningsvis skrämma bort djuret.

Då ser hon hur många de är och börjar springa.
Hjälp! Stora gråa skuggor som rör sig i ögonvrån och hon lägger benen på ryggen och flyr i panik.
Hon springer och springer och det myllrar överallt i skogen och hon flyr tillbaka till bensinstationen med
skräcken dunkandes i halsen.
Hon kastar sig in genom dörren på den lilla mackbutiken som nu öppnat, och faller ihop i en hög på golvet
innanför dörrarna.
Blir liggandes där, skakandes och flämtandes.

-Dj...djur...Stora bökande kroppar och... i skogen...
-Kom ska jag hjälpa dig upp, flicka lilla.

En varm torr hand över hennes arm och Jenna kommer upp på fötterna igen.

-Var kommer du ifrån?
En uppfordrande fråga, känslan av utsatthet och rädsla som pulserar i blodet och Jenna rodnar.
Nickar ut, tittar på den förvånade mannen som just öppnat bensinstationen och sväljer.

-Är du jagad av någon?
Han fortsätter fråga och han bjuder på te och varmkorv och till slut kan hon iallafall berätta så pass
sammanhängande att han kan förklara att det var vildsvin hon mötte.

-Skogarna i svergie är fulla av vildsvin nu förtiden, det är inte konstigt, man möter dom överallt.
En skarp blick och sedan den oundvikliga frågan :

- Men varför sov du under en gran bakom macken? har du rymt eller?
-Eh...

Så enkelt beslutet var. Så enkelt det var att genomföra rymningen också.
Men så mycket krångligare det redan känns.
Vart ska hon egentligen? Och hur ska hon överleva vägen?

-I såfall borde jag ju ringa polisen.
- Nej snälla gör inte det...

Mannen beordrar henne att sitta kvar i fikarummet och så går han ut ur butiken för att ringa.
Helvete också.
Hon ser inget annat råd än att lägga benen på ryggen igen - och fly.

En stund senare sitter hon på passagerarsätet i en skåpbil tillhörande en glad småbarnsfamilj.
Musik på hög nivå, surfbrädor på taket och skön stämning mellan föräldrarna Anna och Johan som inte
verkar särskilt mycket äldre än Jenna själv,

- Var i stockholm bor du då?jag pluggade några år där nere, då bodde jag på ölandsgatan.
-Nej jag bor utanför stan, söderut...
-aspudden eller?
-eh... ja precis.
Jenna ljuger så gott hon kan för att inte väcka misstanke, men till slut genomskådar de henne ändå.
Skrattade lite åt det, men blir också beskymrade:

-Du måste väl ha en plan iallafall?
Eller vem ska du bo hos i stockholm?
-Nej jag vet inte.. Jag vet bara att jag inte vill hem igen...
Hon erkänner alltihop och berättar, det är så skönt att prata med någon vuxen om det som hänt.

-Lova att ni inte anmälder mig...
-Absolut.. Men du behöver ju hjälp med det här!

Anna är den som ser mest oroad ut och hon berättar att hon också rymde hemifrån en gång.
Hon ringer en kompis i stockholm som kanske kunde hjälpa Jenna med husrum, men kompisen
var inte hemma.

- Har du ingen annanstans du kan åka istället? någon typ brevkompis eller så? Stockholm kan ju va
ganska jobbigt om man inte känner någon.

Anna berättar att hon fick lite perspektiv på sina problem i och med rymningen.
Att det var bra också - åtminstone i efterhand när hon kom hem igen.
Hon kunde se vad i bråken som hon kunde påverka och vad hon fick lära sig att strunta i:
- Och jag insåg att det var inte så omöjligt att prata med mina föräldrar som jag trodde...
-Men mina föräldrar är det.
- Okej... men du har inga släktingar då som kan hjälpa dig?
Johanna. Storasyrran. Plötsligt kommer Jenna att tänka på syrran som bor ute vid kusten med sin man Simon.
Hon ska ha barn och är hemma sjukskriven just nu.
Kanske skulle Jenna försöka ta sig dit istället?


En stund senare ligger Jenna i Johannas badkar på husets övre plan.
Njuter av varmvattnet och av att bli ren, det känns på något märkligt sätt som att hon varit på flykt i all evighet.

- Vill du ha kaffe eller varm choklad?
Johanna pysslar om henne och verkar glad över att lillasyster kommit på spontanbesök.
Bäddar i gästsängen och tassar runt när Jenna lägger sig och ska sova.

-Skönt nu då när du har sommarlov, du får komma och bo hos oss hur mycket du vill...
-Får jag?
-självklart. Det är bara mysigt att ha dig här. Sov gott nu.

Och Jenna sover. Djupt och länge, det blir kväll och Simon kommer hem från jobbet och hon hör deras
prat genom och sedan tystnar det och hon bara sover och sover.
Drömmer om att hon fått sommarjobb på något kul ställe här ute vid kusten och bor i rummet innanför
garaget hemma hos Johanna och Simon.
Att hon kanske stannade hela hösten också och tar ett sabbatsår både från föräldrarna och skolan.

Johanna väcker henne med mysig frukost på sängen och när de fikat en stund börjar Jenna berätta om
sin dröm.
Och Johanna nickar, men ser också lite beskymrad ut.

-Det kanske går att ordna. Jag känner en tjej dom har en blomsteraffär, där kan du säkert få jobb...
Men vi måste göra en helt annan grej först.
-Vadå?
-Vi pratar om det i bilen. Klä på dig nu så vi kan komma iväg.
Och Jenna känner sig omtyckt och avslappnad att hon misstänker absolut ingenting.
Klär bara på sig, bäddar gästsängen efter sig och är först ut på uppfarten och in i bilen.

-Okej, då kör vi.
Syrran slänger in en väska i baksätet och knölar in sig själv och den stora magen bakom ratten.

-Mamma ringde igår, när du låg och sov...
-du sa ingenting va?
-eh jo.. Och det är det som vi ska prata om nu.
De är ute på motorvägen nu, hastighetsvisare pekar på 130km/h och bilen känns plötsligt som ett
rullande fängelse. Omöjligt att hoppa av helt enkelt, trots att syrran förklarar att de är påväg
tillbaka till föräldrahemmet.

-Du får gärna bo hos mig och Simon,Jenna. Men inte som en flykt.
För man kan inte fly från sig själv eller sina problem,
Det funkar bara inte.
-Och hur vet du det? du som alltid varit så perfekt?
-Men jag har också haft jätte mycket gräl med mamma och pappa! Jag fattar precis vad du pratar om.
-Skitsnack, du fattar ingenting!
-Det gör jag visst, och jag tänker hjälpa dig att prata med dom. De är ändå din familj, du är beroende av dom
ett tag till och att ni har en fungerande relation.
- Fy fan vilket svek Johanna...

Resten av resan sitter Jenna tyst och stirrar stint ut genom fönstret.
Hon skulle siktat på stockholm ändå!
Hon är förbannad på Johanna och djupt besviken på sig själv,som låtit sig luras så grymt.

De parkerar utanför familjens radhus i solnedgången.
Johanna tutar innan hon slår av motorn och mamma och pappa kommer ut och möter dom.
Ser överraskande medtagna och rödögda ut, men säger inte så mycket i början.
Kramar mest bara om Jenna och Johanna och säger att de satt på en kanna kaffe.

-Vi kan väl sätta oss i vardagsrummet och prata.
Johannas förslag och sedan gör hon det som hon faktiskt lovat Jenna: Hon tar fram penna och papper och hjälper sin lillasyster att ha ett fungerande samtal med deras föräldrar.

-Jenna är ju snart vuxen, hon måste ju få vara med och bestämma vad hon vill göra med sitt liv.
- Om hon bara sköter skolan så får hon göra vad hon vill!
pappas inlägg, men Johanna avbryter innan Jenna hinner fräsa tillbaka:
- Visst, vi gör en lista över ansvarsområden - vilka Jenna ska sköta själv, vilka hon kan få hjälp av er med, vilka
som ni sköter åt henne...

- Vi sköter ju allt åt henne!
mammas sura inlägg nu, men Johanna är bra, hon ber mamma konkretisera och så skriver hon ner alltihop
i listor på ett stort papper.
Som gör det enklare att överblicka. Som gör det mindre hotfullt och laddat - och sedan kan de faktiskt
ha en riktigt bra diskussion.

-Vi älskar ju dig, det viktigaste för mamma och mig är ju att du ska ha det bra, Jenna...
Pappas kommentar när Jenna föreslagit att hon ska bo hos Johanna över sommaren och Jenna häpnar.
Aldrig trodde hon att pappa skulle säga en sån kärleksfull sak!

-Johanna tack för hjälpen med allt...
-äsch, det var lätt. Men lova att du gör detsamma för vår unge när hon eller han rymmer hemifrån.
-Om hon rymmer. jag lovar
-Bra.

Ett par timmar senare ligger Jenna i sin egen säng igen.
Det är sen natt och svart i rummet och hon tänker på att de är precis ett dygn sedan allting kändes hopplöst
och hon klättrade ut genom fönstret och rymde hemifrån.
Parasit sa pappa då.
Och nu att hon först och främst skulle må bra, att han älskar henne.
Så mycket som kan hända på ett dygn!
Mycket som kan förändrats, som blivit till det bättre i hennes tillvaro.
Johanna sover över i rummet bredvid, men imorgon ska hon åka tillbaka ut till kusten,
då ska Jenna stanna och undersöka möjligheterna att plugga upp betygen i sommar.

Och sedan ska hon försöka få sommarjobb i den där blomsteraffären som syrran pratade om.
Eller bara bo ett tag hemma hos Johanna och Simon och ta det lugnt.
Det kommer bli bra, vilket som.
Nu med facit på hand känns det senaste dygnet som mycket välinvesterad tid.

Hon ångrar inte att hon rymde hemifrån -
men framför allt inte att hon kom hem igen.