kände nu att jag behöver skriva av mig lite, efter att ha kollat igenom
bilder på min bror & gjort en video om honom, som ni såg i tidigare inlägget!

när jag kollar på bilderna så får jag en konstig känsla i min kropp
som jag inte riktigt kan förklara? vill helst bara brista ut i gråt.
men jag vågar inte visa att jag är ledsen, jag vill inte att folk runt omkring mig
ska behöva trösta mig & ge mig råd! jag vill kunna klara mig själv
jag behöver ingen hjälp.

ibland får jag en sjuk tanke.
att Jonas fortfarande lever att han inte ens låg i kistan på begravningen,
att han bara är på rymmen & har gömt sig.
och att han snart kommer hem & kramar om mig!
sjuk tanke!

den kanske kommer för att jag inte vill inse sanningen?
jag såg ju trots allt hans lik.

jag kommer så väl ihåg den dagen!
hur jag höll hans iskalla hand & pussa honom i pannan!
han var så vacker & såg så fridfull ut.
äntligen hade han fått den frid han ville ha!
men när ska jag få min frid? när jag ska få träffa honom igen?

tiden går för fort jag blir rädd! snart är det kanske min tur att gå över till andra sidan?
eller någon annan i familjen?
så mycke min familj har lidit under åren! det är sjukt & orättvist.
ser hur krafterna sugs ut ur mina föräldrar , mina syskon.
men ser jag hur mina krafter tynar bort?

har så jävla många tankar som snurrar i min skalle..
jag vill bara få bort dom, jag vill kunna leva normalt
skratta och umgås med folk utan att känna skuld över att min bror är död!

han vill se mig glad det vet jag,
men det är svårt.. svårare än man tror faktiskt!

det finns inte många på denna jord som kan få mig att skratta på riktigt.
oftast är det bara det där fula fejkskrattet, men ingen vet att det är fejk!

känns bara onödigt att fejka, kan ju sluta skratta överhuvudtaget?
nefy vilka jävla tankar jag har..

känner mig som ett jävla psykfall med alla dom här tankarna..